Ibland är det jobbigt att vara förälder.
Ja, inte för att barnet i sig finns till eller är jobbigt på något sätt utan det är de tillfällen när man bara känner sig helt hjälplös. Så som jag känner mig just nu.
Jag tycker synd om mig själv därför att jag tycker så fruktansvärt synd om mitt barn.

Ja det är då Amanda jag talar om den här gången. Stackars barnet har precis som varenda gång hon blir förkyld fått en otroligt jobbig och envis hosta. Som om det inte räcker att snoret bokstavligt talat flyger varenda gång hon nyser (så även när hon lyckas somna för en stund) och att hon har en temp. på ca 39grader.
Unga fröken går just nu på Ventolin på nätterna och Bisolvon på dagarna...men just nu verkar det inte hjälpa något vidare alls.
Just nu känner jag mig alltså totoalt hjälpslös eftersom hon liggger i sin säng och försöker sova men hostar så hemskt och hela tiden att hon inte får en blund i ögonen ooch jag vet inte alls vad jag ska göra.
Hade jag haft min man hemma hade det antagligen blivit så att han suttit med henne i soffan hela natten för att hennes hosta kanske skulle kunna underlättas av det och för att jag ska få sova.
(Det kan låta helt fel att jag skulle få sova när han är dne som jobbar men tyvärr så är dte så eftersom jag inte har någon möjlighet att sova tagtid eftersom min yngsta dotter är totalt mammatokig och gallskriker till hon får mamma och det kan pågå hur länge som helst. Det enda som tystar henne då är utmattning men så fort hon vaknar igen o återfått krafterna börjar det igen.)

Fast jag har antagligen ändå en sömnlös natt framför mig om Amandas hosta fortsätter så här, jag är alldeles för lättstörd och vaknar lr kan inte somna om mina barn gör det minsta ljud.  Precis som jag har svårt att sova när min man snarkar.

Nu ska jag gå ner o ringa min man tror jag och se vad han säger och om pressen på hans jobb fungerar igen efter ett tidigare haveri.

God natt lr nått sånt