Vi blir 4 st imorgon
Vi har varit i full fart hela helgen för att klara av allting hemma så att jag slipper känna mig stressad p.g.a ofärdiga saker och stök.
Om nån timme ska vi skjutsa iväg dotra till sin mormor och sedan ska vi hem o slå in en present från bebisen till storasyster(de ska få byta presenter när bebisen kommer hem) och jag ska duscha med en sådan där deskutansvamp.
Strax efter kl 5 imorgon ska vi kliva upp och bege oss till sjukhuset så vi är där till 6.30, där ska det duschas igen och jag ska få kateter o dropp o sedan har jag ingen aning om hur länge vi får vänta på snittet.
Ser fram emot imorgon så jag kan dö..men oroar mig för hur det ska gå med amningen o.s.v...är också orolig att något ska vara fel på bebisen(den oron kommer sig nog av att svågerns andra barn hade gomspalt och det är mycket med våra barn och deras som överrenstämmer på nästan komiska sätt).
Nervöst värre....
Ramlar in och läser dina rader med oregelbundna mellanrum, brukar aldrig kommentera men ikväll kände jag mig faktiskt tvingad!
Min allra bästa vän födde för ngt år sedan ett barn just med läpp/käkspalt och det är definitivt inget som helst fel på hennes barn. Efter operationer så ser man nästan inte ens att läppen en gång varit kluven. Vi som vet ser, men tror faktiskt inte att en utomstående skulle göra den upptäckten.
Men hade någon sagt åt henne "stackars dig som fått en bebis med fabrikationsfel" Ja du, då kan jag lova dig att den människan hade hamnat på akuten!
Visst att alla blivande föräldrar oroar sig för att något ska vara fel på deras barn, det är väl en helt naturligt del i processen... Eller ett led i att vi idag har alldeles för mycket information om vad som kan gå snett.
Men i ditt fall så låter det nästan som att du vill att något ska gå fel för att du då ska ha något att vältra dig i. Ibland kanske man helt enkelt bara måste koppla bort de känslorna, hur jobbigt det än kan vara. Att tänka på det positiva som graviditeten ger, att det faktiskt kommer ett nytt liv ur plågorna som man upplever och att allt då blir värt det.
Hur upplever förresten din svåger att du tycker att det är något fel på hans barn!? Är ju knappast som att han fått ett barn med Downs syndrom eller autism som kanske aldrig klarar sig själv.
Det är ditt andra barn, om jag förstått det rätt? Och det är två saker som jag faktiskt måste fråga dig om. Komiska likheter mellan era barn? (Du jämförde dig själv med svågern)
Vad innebär det? Eftersom de tydligen är så stora så du oroar dig för att ditt barn ska födas med samma "fel" så måste ju likheterna vara gigantiska, på vilket sätt visar sig dess likheter. Är det iom graviditeten eller är det sedan barnen är födda?!
Sen förstod jag helt ärligt inte riktigt det där med presentbytet efter hemkomsten från BB, är det inte tillräckligt stort för barnet som redan finns hemma att det där lilla livet som växt i mammas mage, som man känt sparka när man lagt sig för att mysa. Att det där lilla livet som man kanske har följt utvecklingen på i en bok, att det faktiskt kommer hem. Att man får se och röra vid det, hjälpa till att byta blöjor, lukta på de där små fötterna. Dra vagnen eller känna sig hjälpsam med att gunga vaggan. Det är stort att få ett småsyskon, men jag trodde helt seriöst att småsyskonet i sig själv var en tillräcklig present?!?
Bara en ren nyfikenhets fråga eftersom jag funderar en hel del på hur människor tänker i syskonfrågan.
Lycka till imorgon, hoppas det går bra.
Och hoppas att du inte uppfattar mina funderingar som ren kritik! Men du blir nog så illa tvungen att ta tillbaka att det är något "fel" på barn som föds med spalt-problematik.
Annars skickar jag min väninna på dig ;-)
//J
Joline:
Ingen fara att jag skulle ta det hela som kritik utan jag upptäcker att jag återigen formulerat mig dåligt eller kanske är det mest att jag inte skriver ut allt som jag tänker på.
Jag tycker inte alls att det är något fel på min svågers barn...den pojken är världens underbaraste lilla charmtroll och har alltid varit.
Oron att mitt barn ska ha samma fel är mest att jag vet hur jobbigt det varit för dem med operationer och besök fram och tillbaka till sjukhuset i Uppsala och allt är ju inte helt färdigt heller om jag kommer ihåg rätt.
Likheterna ligger i födelsedatumen och är inget konstigt egentligen.
Deras första barn, en dotter är född 16 nov och deras andra barn, en son 21 januari. Mitt första barn, min dotter är född den 28 jan och nu kommer mitt andra barn idag 9 nov. Får jag då en pojk så t.ex. så kanske du också kan se det lite roliga/komiska i det hela?
Sedan har vi även likheten som gör att dessa två äldsta kusinerna(min o deras dotter) när de går bredvid varandra är så lika att de nästintill skulle kunna vara tvillingar trots sin ålderskillnad på nästan 2 år.
Presentbytet är mest en kul grejj för att göra dottern mer delaktig i lillsyskonets hemkomst och för att hon inte ska känna sig bortglömd.
I övrigt så är självklart syskonet i sig en tillräcklig present det kan jag hålla med om.
Ha en trevlig fortsättning på veckan.
