scraptroll -

Tankar far runt...

Vi är åter igen tillbaka på den vecka då Danne jobbar fm mån-tor och 12h fm fre-sön. Idag har jag fått tiden att gå någorlunda snabbt iaf genom att åka till affären på förmiddagen och handla lite grejjer som saknas.

Men lördag och söndag vet jag inte hur jag ska få tiden att gå utan att jag ska flippa ur totalt.

Ett tag så så har allting gått åt rätt håll nu och jag har mått bra och försökt att börja få ordning på mitt liv igen...men nu är jag återigen inne i en period då jag inte mår så bra och tankarna snurrar i huvudet, jag vill bara gråta och skrika och fly undan allting. Att få information in i det är huvudet just nu är inte lätt utan det känns som det är fullt med bomull och jag bara stirrar framför mig och försöker koncentrera mig.

Märkt mer och mer hur jag isolerar mig - vill helst slippa gå utanför dörren om jag kan och det känns inte helt ok, jag vet att det inte är bra. Samtidigt så har jag träffat några helt underbara tjejer som jag för tillfället träffar ungefär varannan vecka och de/det lyser upp min vardag och jag ser fram emot att få komma hemifrån en stund.

Att allt går neråt igen beror nog en del på att det inte gick som jag ville med besöket på cvl och arbetsförmedlingen...jag hoppades kunna komma någonvart, få lite hjälp och se till att ekonomin hemma skulle bli bättre men tji fick jag de där jävla myndigheterna verkar ju bara finnas där för att jävlas med en.

Många tycker att det är helt fel att inte ha någon som helst önskan att vilja jobba men för mig är jobbet bara ett sätt att få ett bättre liv hemma, få komma hemifrån en stund/få en paus, slippa tjat ifrån människor runt om som säkert bara vill mitt bästa men som inte kan förstå hur otroligt jobbigt det är när de ständigt ska tjata om jobb och vikt och en annan bara ler för vad f*n ska jag säga då? kanske: Jo jag älskar att vara en stor jävla tjockis som inte orkar ett skit och som inte drar in ett öre till hemmet? Tror ni verkligen att jag inte har något samvete i överhuvudtaget? jag mår piss dagligen för hur jag själv ser ut och över hela den jäkla jobbsituationen.

Visst jag kan också tänka lite snabbt att: Oj så tjock hon/han är. Men inte tusan kommenterar jag det lr tittar snett på dem för det... det är deras eget val om de vill gå ner i vikt eller låta bli, och jag beundrar dem som kan trivas med sin kropp hur den än ser ut men jag beundrar även dem som har styrkan att skita i allt sött lr det som är deras problem och som tränar och har sig för att förlora all sin övervikt...det är starkt av dem men så är inte jag..iaf inte just nu och har inte varit fram till nu heller.

Jag har om och om igen försökt att bryta mitt eländiga beteende, för mitt förhållande till allt sött är ju helt galet. Men det längsta jag har klarat är 2-3månader någonting.

Jag tröstäter när jag mår dåligt, är uttråkad o.s.v och det beteendet + suget efter något söt är inte så jäkla lätt att bryta för någon som har haft det beroendet sedan man gick i sjuan, att bryta något som har blivit en vana och en del av ens liv.

Bara för att du har lyckats med det du företagit dig i ditt liv så betyder det inte att jag är likadan, bara för att du inte bryr dig ett skit om vad andra tycker så betyder det inte att jag inte bryr mig för tyvärr så gör jag det så mycket mer än vad som är bra för mig

Bry dig mer om ditt eget liv och skit i mitt lr bara sluta lägg dig i och stötta mig på ett vettigt sätt istället...tänk efter först innan du öppnar munnen för du har ingen aning om hur jag eller någon i min situation känner det....du kanske har ett hum om hur det är men du är inte jag och det finns inte en chans att vi känner och upplever saker exakt likadant hur mycket du än vill tro det.

Du är Du och Jag är Jag

och så kommer det alltid att vara

2012-03-09 @ 19:55:57 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Millan

Har medvetet låtit bli att kolla din blogg innan nästa träff pga att du sa att du hade bilder på steampunk-atc här. Men nu när du kommenterat på min blogg så blev det att jag kikade in här ändå. Läste detta och känner mig ledsen för din skull. Vi känner inte varandra så bra än, men jag känner igen dina tankar och jag kan inte säga att jag förstår precis hur du känner, för jag vet inte. Men jag vet hur det känns att känna att allt är hopplöst, att man vill ändra så mycket i sitt liv medan allt runtomkring bara tycks sätta käppar i hjulen. Jag vet hur det känns att vara arbetslös och bo med någon som jobbar och tjänar pengar, hur det ständigt dåliga samvetet känns. Jag har vart så trött på arbetsförmedlingen att jag var beredd att skriva ut mig och även då gå miste om chansen att få stämpla, men det kändes värt det iallafall. Jag hade tur som slapp vara arbetslös länge och fick ett jobb ganska snart, men jag minns iallafall hur psykiskt påfrestande det var och det finns nog inget som tär så mycket på en som att befinna sig mitt i det där, ständigt tänka på ekonomin och allt som hör till.

Om "socker-beroende" eller vad man nu ska kalla det är det så lätt för andra att tycka och tänka, men ingen som inte är där själv kan förstå. Jag vet att det är så lätt att säga och låter så himla klyshigt, men tycker man att du är en tjock latis som inte drar in ett öre till hemmet så är man inte värd en enda sekund av din energi. Dina nära ser dig för vad du är istället. Jag känner dig som sagt inte så himla bra ännu, men jag har ändå fått bilden av dig att du är en väldigt gullig mamma till dina barn, att du är en kreativ person, och dessutom en hemskt trevlig och rolig scrappvän! Du berättade om dina drömmar om att fixa gården och skjulet, och med drömmar kommer man långt även om det kan kännas att det står still ibland. En lat tjockis har inte ens drömmar. En lat tjockis bryr sig inte överhuvudtaget. Försök hitta ditt sätt att koppla bort från allt. Att skämma bort dig själv psykiskt UTAN att vara mamma, fru och vän. Bara vara Leena. Kanske långpromenader helt ensam med bra musik i lurarna rensar huvudet ett tag? Har du provat boxas nångång? Det som hjälpte mig allra bäst när jag kände mig helt hopplös och misslyckad var att slå allt jag kunde på en boxningssäck samtidigt som jag lyssnade på ""The eye of the tiger". Det fick mig att känna mig stark inombords och som att jag fick tömma min hjärna för ett tag. Gymmet i Kungsgården åker jag till när jag vill vara mig själv. Där är jag oftast ensam eller på sin höjd en eller två pensionärer. Men alla har vi våra olika sätt att rensa i huvudet. Jag är helt övertygad om att du är en fin person precis som du är nu, men trivs du inte med din vikt tex så hoppas jag att du lyckas nå fram till ett resultat så du trivs. Ibland kan det behövas att man verkligen hamnar i botten av svarta hålet och till och med slår pannan blodig för att komma fram till den där vändpunkten som får en att börja kämpa. Men det viktigaste är att du isåfall gör det för din egen skull, inte för att andra tycker och tänker. Ett himla bra sätt att komma över den där tröskeln till att börja leva mer hälsosamt är att BÖRJA dagen med något bra. Börjar jag dagen med en promenad och sedan hem och äta en nyttig frukost så är det så himla mycket lättare att säga nej till sig själv när man står där och vill köpa dendär godispåsen några timmar senare. Hojta till om du vill ha promenadsällskap någongång, eller om du känner för att prata! Hoppas du inte tar illa upp och tycker att jag lägger mig i ditt liv på ett sätt jag kanske inte borde när jag inte känner dig så väl, men jag kunde inte låta bli när jag känner igen mitt gamla jag av en del saker av vad du skrivit samtidigt som jag idag har distans till mitt "gamla jag" och vet att jag kom ifrån tankarna fast det just då kändes som att resten av mitt liv skulle se ut så. Sköt om dig, styrkekram! Millan

2012-04-01 @ 21:20:12
URL: http://millaspysselvra.blogspot.com

Postat av: Petra

Oj, vad bra du är på att sätta ord på det som finns inuti dig. Det finns mycket som far runt i mitt huvud nu som jag skulle vilja säga men jag vet inte riktigt hur. Nu känner vi varandra inte så bra, men jag fick den uppfattningen att vi var rätt olik varandra. Kanske i grund och botten inte alls? I alla fall känner jag igen mig alltför väl i det du skriver. På ena sidan ganska skönt att veta att man inte är ensam om detta men på andra sidan är jag ledsen att du känner dig så. Jag vet att det är ett helvete att gå igenom.

Jag har inga råd att ge, det vill jag nog inte heller för allihopa är vi annorlunda och det som hjälper den ena fungerar inte för den andra. Det finns en sak dock: Have dreams, take one day at a time, and be kind to yourself! Jag kämpar varje dag, vissa dagar mer en andra.

Jag är ute varje dag och promenerar, vill du hänga på nån gång så hör av dig.

Ta hand om dig.

Kram, Petra

2012-04-14 @ 10:30:23